Det är många som förfäras över den plundring av butiker och det våld som nu sker runtom i Frankrike i samband med de stora studentprotesterna under oktober. Hundratusentals unga har gått ut i massiva protester – även på andra platser i Albanien, Spanien, Italien och Grekland.
De protesterar mot nedskärningar i en redan underfinansierad välfärd, mot skolor som förfaller, mot en bostadsmarknad som de aldrig kan bli en del av, mot skyhöga levnadskostnader. De protesterar mot en brutal klasspolitik som drabbar hela arbetarklassen, samtidigt som de ser hur en rik elit bara blir rikare och hur regeringar rustar upp militärt och polisiärt.
Protesterna är bara en konsekvens av de materiella levnadsvillkor som kapitalismen drivit fram. Vi måste därför lägga ansvaret där det hör hemma – och det är inte hos en kämpande ungdom, dubbelarbetande trebarnsmamma eller utfattig pensionär. Om Macron inte vill ha en arg studentkår på gatorna, varför ser han inte till att skapa ett samhälle där det inte sker? För att Macron inte representerar arbetarklassens intressen utan kapitalets; han får titta sig själv i spegeln innan han fördömer konsekvenserna av sin egen politik.
Ja, du som förfäras över denna plundring av egendom kommer att bli förvånad när du hör om den plundring av naturresurser, mark och människor som kapitalismen ägnat sig åt i över 500 år – och fortfarande gör varje dag. Visste du att 50.000 personer dog i värmeböljor i Europa denna sommaren? Visste du att det varje år dör 3 miljoner människor i kapitalistiskt lönearbete? Vems är ansvaret för detta våld och denna dödspolitik om inte kapitalet och storföretagen?
Men istället går du kanske i försvar för de butiksägare vars butiker blivit vandaliserade. Det fascinerar med en såpass ahistorisk blick på protester som fenomen. Hur tror du till exempel att kvinnor fick rösträtt? Det var en otroligt våldsam process där suffragetterna anlade bombbränder och vandaliserade byggnader och butiker längs med Londons affärsdistrikt. Efter att ha blivit fängslade, svält i hungerstrejker och ihärdigt protesterat i åratal fick (en del) kvinnor tillslut sin efterlängtade rösträtt.
Liknande mönster hittar vi i de flesta av de rättigheter du som arbetarklass idag kan åtnjuta – allt från Haymarketmassakern 1886 för åtta timmars arbetsdag till hungerstrejkerna 1917. Arbetarklassen har alltid fått kämpa för bättre levnads- och arbetsvillkor, tak över huvudet och mat på bordet. Dessa rättigheter är helt enkelt ett resultat av ihärdig – ofta våldsam och blodig – kamp mot kapitalet. Att tro något annat är totalt historielöst.
***
Det är på sin plats att påminna om Audre Lordes kända ord: ”The master’s tools will never dismantle the master’s house”, härskarens verktyg kommer aldrig att montera ned härskarens hus. Vilket språk ska arbetarklassen använda? Vilket språk är lagligt och tillåtet inom ramarna för kapitalismen? Vad vi ser om och om igen är en skärpt konfliktlinje mellan arbete och kapital. Det fungerar sällan för arbetarklassen att spela på kapitalets planhalva. Arbetarklassen har inte fått några rättigheter genom att snällt be makten om dem, nej, de har vunnits genom kamp som inte skett på kapitalets villkor.
Anledningen till att vandalisering eller förstörelse ibland varit, och är, nödvändig är för att det är enda gången som det hotar den ägande klassens intressen. Att gå på deras själva fundament, det vill säga privategendomen, är ibland enda vägen framåt. Andreas Malm skriver i How to blow up a pipeline (2021): ”Den härskande klassen kommer inte att bli övertalad till förändring. […] Förändring måste tvingas på dem. Rörelsen måste lära sig att störa business-as-usual (min övers)." När arbetarklassen förstör egendom påverkar det makten eftersom det dels hindrar deras fortsatta profit och dels stör den den liberala demokratins ”ordning” och kapitalets business-as-usual.
Och till dig som kallar den kämpande arbetarklassens demonstranter för ”skurkar" och ”kriminella”, fråga dig själv om du är lika kritisk mot polisens våld mot antifascister eller storägarnas brutala exploatering av arbetare i det globala syd. Jag ser dig inte fördöma att kapitalet håller slavarbetare i gruvor i Kongo eller en polismakt som mördar invandrare på gatorna från Minneapolis till Paris.
Det hade varit intressant att veta vad du hade tyckt om den franska revolutionen 1789 om du levt då – du har ju dessutom dragit fördelar av dess utfall, precis som du dragit fördelar av alla andra kamper som arbetarklassen fört de senaste hundratals åren. Du kanske ska blicka inåt och fråga dig själv vilken sida av historien du står på.
Antropologen Michel-Rolph Trouillot lärde mig att historien består av två delar: det som hände och det som sägs om det som hände. Vad säger du om det som händer? Konfliktlinjen är mellan arbete och kapital – det borde vara en enkel position.
Om du tyst deltar i det kapitalistiska systemet (och det våld som krävs för att upprätthålla det koloniala produktionssättet), men samtidigt fördömer arbetarklassens motstånd som här i Frankrike, så har du tyvärr valt sida.
