Häxprocesserna är ett vida förbisett och förvanskat historiskt skeende. Historieskrivningen har berättat det som en slags avart i periferin, med förklaringar som kätteri och djävulsdyrkan; något som av många idag anses vara irrelevant och passé.

Sanningen är att häxprocesserna är ett mycket komplext klass- och könsförtryck oerhört rotat i sociala processer och samhälleliga strukturer. Rotat i tidens sociala misär och ekonomiska kris, i övergången till handelskapitalism. Rotat i filosofiska och vetenskapliga idéer och teorier. Framdrivet av centralmakter, kyrka, filosofi och vetenskap.

Luis Falero, “Witches going to their Sabbath”, 1878

Syftet var att utplåna avvikande, ”oproduktiva” kvinnor som utmanade existensen för det framväxande kapitalistiska ekonomiska systemet. Det var kvinnor som länge hade levt i samklang med naturen och hade lärt sig att använda den (t.ex. genom örtmediciner). Detta går stick i stäv med den kapitalistiska och protestantiska tidens upplysningsideal där människan är separerad från naturen, ställd över den; där naturen finns för att exploatera för profit.

Processen och maskineriet bakom häxjakten

1532 drev katolska ledaren Charles V i Tyskland igenom lagen Carolina, som innebar att häxeri straffades med döden. Liknande lagar genomdrevs i Spanien, Schweiz, Skottland och Nederländerna. Dödsstraffet genomfördes även om ingen person eller sak kommit till skada. Dvs. kvinnorna behövde inte göra någonting, eller skada någon, för att bli straffade med döden. Det innebar alltså att häxeri per se var brottet. Det räckte därför att kvinnor blev utpekade som häxor för att torteras, hängas, bli halshuggna och/eller brännas på bål.

Häxjakten krävde mycket administration och organisering för att genomföras. Olika angiverisystem organiserade av kyrkan, som drevs igenom av hela samhällen. Pamfletter och flyers som delades ut, namn som samlades in, böcker som skrevs.

Den som fick mest inflytande var Malleus Maleficarum från 1487, på svenska Häxhammaren. Den var den näst mest sålda boken efter Bibeln under 1500-talet och kom att underbygga och legitimera den misogyna ideologin bakom häxprocesserna. Häxhammaren refererade ofta till olika auktoritära skrifter, vilket gjorde att människor inte ifrågasatte boken.

Författarna till denna fantastiska lilla bok, Sprenger och Kramer, formulerade sju metoder som används av häxor, samtliga har att göra med hindrandet av fortplantning och reproduktion. De är: otukt och otrohet, göra män impotenta, kastrering och sterilisering, sexuell tillfredsställelse utan reproduktion, preventivmedel, abort och barnamord.

Dessutom kopplade Häxhammaren ihop häxeri med just kvinnor. Häxeri fick här en starkt sexuell prägel och pekades ut som ett kvinnligt fenomen. Originaltiteln på latin var ett femininum, häxan var kvinna.

Författaren till Den liderliga häxan Åsa Bergenheim skriver: “I Häxhammaren utpekas sexualiteten som själva roten till ondskan, och det konstateras att köttsligt begär i alla tider har orsakat mänskligheten ett omåttligt lidande. Syndafallet skedde genom en köttslig handling och därför har Gud tillåtit att Djävulen har större makt över detta område än andra.”

Mycket av häxjakterna var sammankopplat med kvinnors kroppar, reproduktiva system och sexualitet. Det här skedde i samma period som kvinnor inte längre fick vara barnmorskor, där kvinnor förlorade reproduktiva rättigheter och där kvinnors lust förpassades som synd. Kvinnan trängdes ut från medicinen och vården; läkaryrket representerades nu av en man.

Kvinnor som kopplades samman med infertilitet – alltså nuckan, horan och åldringen – brändes på bål. Kvinnor som anklagades för att ha gjort män impotenta mördades. Kvinnor som var kunniga kring naturläkemedel och kvinnor som visste hur de kunde ta hand om lokalsamhällets önskade aborter, utplånades också.

Matilda Joslyn Gage som skrev Woman, church, and state 1893 lyfter fram det faktum att ordet ”witch” tidigare betecknade en kvinna med överlägsen kunskap. Häxor var wise women. Ett intellekt som straffades med döden, eftersom kvinnors kunskap sågs som ondska och var ett farligt vapen i hennes händer.

Den sanna kvinnan var ”okunnig, oskuldsfull och asexuell”, som Karin Johanisson skriver i Den mörka kontinenten. Vissa kvinnor höll och håller tillbaka sitt intellekt, andra såg lokalsamhällets kunskaper brinna och försvinna på bål.

Och eftersom kvinnligheten, genom kristen tradition och genom den dualistiska idétraditionen, var sammankopplad med kroppsligheten och köttet blev alltså häxan en kvinna – inte en man.

I fall där män blev anklagade för häxeri/trolleri/magi (ofta djävulsdyrkan), hade männen aktivt uppsökt Satan, medan kvinnor passivt blivit offer för Satans destruktiva handlingar.

Människans herravälde över naturen

Häxeri är en av de frågor där den katolska och protestantiska kyrkan varit överens, i ett gränsöverskridande kvinnohatiskt samarbete. Martin Luther underströk kvinnors moraliska och psykologiska svaghet, och många fler författare, filosofer och kyrkliga män pekade ut kvinnor som onda väsen.

Det hade inte varit möjligt utan den katolska kyrkans inkvisition och jakt på kättare, och det hade inte varit möjligt utan kyrkans misogyna skrifter och ideologi, med sin hets mot kvinnor.

Men häxjakten var inte enbart religiöst motiverad, utan även ett politiskt initiativ. Staten och kyrkan samarbetade, som i England där staten hade blivit kyrkan, eller som i Schweiz där kyrkan blivit staten. Detta skedde i nationer där den lutherska reformationen var utbredd, där protestantismen fått starkt fäste. Så här spreds häxprocesserna över landsgränserna, och tillslut även in i Sverige.

Man anlitade konstnärer att måla häxmotiv. Män utpekade sig själva som “witch-finders” o.s.v. Häxprocesserna var alltså ingenting man slumpmässigt höftade fram, utan det var genomtänkt, planerat och avsiktligt. Jurister, ämbetsmän och demonologer – ofta samma person – systematiserade argumenten och skapade ett juridiskt maskineri som i slutet av 1500-talet gav en standardiserat, nästan byråkratiskt, format för häxrättegångarna runtom i Europa.

Män i rättsväsendet kunde lita på samarbetet med de flesta intellektuella under denna period. Filosofer och vetenskapsmän som fortfarande hyllas som den ”rationella” tidsålderns fäder. Som exempel Thomas Hobbes som godkände förföljelsen av häxor som en social kontroll. Ja, den Hobbes – ”kapitalismens fader”, som menade att människor drevs av rädsla och av egenintresse.

De ekonomiska incitamenten behövde vila på en påstått objektiv och rationell filosofisk och vetenskaplig grund. Man lutade sig tillbaka på tidens vetenskapliga revolution och den naturfilosofi som uppstått tillsammans med den.

Med den kristna idétraditionen som plockades upp av Descartes – att skilja på kött och ande, på kropp och sinne – motiverades häxprocesserna eftersom kvinnligheten fick stå för det syndiga köttet och kroppsligheten. Manligheten, däremot, var upplysningstidens absoluta ideal: förnuftig, rationell, styrd enbart av sitt huvud.

Detta var under en period man upplevde att det rådde oordning i naturen, och man började nu använda vetenskapen som metod för att manipulera och kontrollera den. Den mekaniska filosofin och vetenskapen stod då för rationalitet som kunde bringa ordning i oförutsägbarheten. Genom maskiner, industriell framväxt och positivistiska metoder kunde man återigen ta kontroll över den natur man upplevdes ha förlorat.

Vi lämnade alltså en holistisk världsbild där människa och natur stod i relation till varandra. Och implementerade en mekaniserad, positivistisk världsbild där naturen sågs som passiv död materia. Något som kunde mätas, vägas och kontrolleras. Det gjorde att människan separerades från naturen och ställde sig över den.

Dessutom kopplades kvinnan samman med samma natur man ställt sig över. Den dualistiska upplysningen innebar att kvinnan nedvärderades – som kropp, som kön, som människa. Hon stod för vilden, naturen och mörkret; han för ljus, förnuft och framsteg. Alltså: häxprocesserna blev en konsekvens av den vetenskapliga revolutionen!

Häxhammaren hade aristotelisk och nyplatonsk tankeinramning. Aristoteles såg kvinnan som en stympad man, driven av begär och inte förnuft. Hans idé om kvinnan som passiv och mottagare av den manliga säden, slog ytterligare rot under 1500-talet, när filosofer återigen plockade upp denna idé.

Bodin, en av de främsta häxjagarna menade att kvinnan var oduglig och skulle underställas en fars auktoritet. Han skrev 1580 en hel bok, Demonomanie, fylld av ”bevis” och insisterade att häxor skulle brännas levande, istället för det mer ”humana” tillvägagångssättet där de blev strypta till döds före bränningen.

Bacon beskrev materia som en simpel sköka, en natur som med mekaniska metoder ska domineras, kontrolleras, och dissekeras. Som kvinnan själv. Han drömde om människans herravälde över naturen.

Och Hobbes, nära bekant till Bacon och andra grundare till den nya vetenskapen, plockade upp idéerna och mekaniserade världen ytterligare till en död maskin.

De var rädda för den kaosartade naturen, lika kaosartad som den mörka kvinnan själv. Båda skulle underkastas positivismens metoder vilket rättfärdigades via naturfilosofin.

Dessa män hör till den vetenskapliga revolutionens och den mekaniska filosofins så kallade “genier”. I detta s.k. ”Century of geniuses” med Kepler, Shakespeare och Descartes blev häxjakt och häxeri ett favoritämne för såväl den intellektuella eliten som den auktoritära statsmakten.

Vad man glömmer är att Bodin, Bacon, Hobbes, Descartes med fleras underbara, briljanta vetenskaper (lol) också var vetenskaper som legitimerade utplånandet av kvinnor, urfolk och icke-vita. Detta är några av historiens mest rasistiska och misogyna filosofer, och en del av den västerländska idétradition vi vilar på.

Många gillar att påpeka att även män brändes. Detta är sant. Anledningen till det är vad jag precis sagt. Världen rationaliserades och mekaniserades. De som ägnade sig åt örtmedicin, animism med mera passade inte in i den nya sociala ordning som tog plats. De hindrade kapitalets utbredning. Rädslan för naturen och häxans möjliga kontakt med denna besjälade och bångstyriga natur, krävde deras utrotning. Många av de män som avrättades var urfolk och schamaner. Jean Bodin själv uppskattade 1580 proportionerna av de som åtalats för häxeri en man på femtio kvinnor.

När vi började mekanisera världsbilden och rationalisera kroppen så innebar det också att alla inte fick självklar plats i detta livet. Carolyn Merchant som skrivit boken Naturens död – kvinnan, ekologin och den vetenskapliga revolutionen, skriver att häxan var symbolen för naturens våldsamhet, hon som kunde framkalla oväder och förstöra grödor. Denna kvinna, lika irrationell och farlig som naturen själv , var tvungen att kontrolleras.

”Människans herravälde över naturen" betyder i realiteten mäns herravälde över kvinnan och naturen. Kvinnan gick alltså från att ha varit ansedd livgivande till att bli död materia tillgänglig för kapitalets exploatering. Någon, nej något, att härska över.

Detta legitimerade häxprocesser likväl som kapitalets expropriering av land, utrotning av ursprungsbefolkningar och exploatering av naturresurser. Uppdelningen mellan liv och materia, mellan manligt herravälde och natur ligger bakom den djupa ekologiska klimatkris vi nu befinner oss i.

Under 200 år mördades hundratusentals kvinnor. Häxprocesserna hade sin peak mellan 1580 och 1630, under en period när feodalismen övergick till handelskapitalism. En helt ny social ordning tog form.

Olika former av häxeri – witchcraft och witch craze

Den största skillnaden mellan kätteri och häxeri är att häxeri var ett ”kvinnobrott”; i Schweiz kallades häxeri inledningsvis för herege från heretics (kätteri). Generellt fanns två typer av häxeri: den ena var starkt sammankopplad med kvinnligheten och sexualiteten, den andra med kapitalet och profiten.

A) Antingen menade man att kvinnan var lösaktig, hade sex med Satan, utförde orgiastiska perversa handlingar, att hon inte “la band” på sig själv. Kvinnligheten levde upp till upplysningstidens idé om att hon var okontrollerbar, irrationell, lättpåverkad, sammankopplad med naturen, köttet och döden. Hon var, helt i enlighet med den kristna traditionen, det svagare könet; hon, liksom Eva, som enklare föll för djävulens tricks. Kvinnorna blev ofta utsatta för sexuell sadism under rättegångarna – avklädda nakna, rakade över hela kroppen (man menade att djävulen gömde sig i håret), stuckna med nålar, våldtagna, märkta med eld, deras ben krossades etc.

B) Eller menade man att kvinnan genom magi skadat eller förgjort fiske, jordbruk och djurhållning (t.ex. grödor som dött eller fiske som uteblivit). Detta var fallet med Malin Ruths på Tjörn som blev mördad 1672 under det svenska Stora Oväsendet. Malin var en äldre änka, enligt folket “en klok gumma”, någon som helt enkelt levde i naturen och använde sig av den. Hon blev anklagad för att ha förstört fisket genom att med häxeri dragit sillen från land (sill från Öresund var en av de mest värdefulla varorna i den hanseatiska handeln under senmedeltiden). Efter lång tortyr och vattenprov avrättades hon tillslut. Malin Ruths hindrade fiskenäringens kapitalackumulation på Tjörn. Hon, och många andra kvinnor med henne runtom i västvärlden, blev mördade i detta syfte.

Häxprocesserna i Mora, 1670. Tyskt kopparstick.

En systematisk attack mot kvinnligheten, reproduktionen och kroppen

Mycket av häxjakterna var sammankopplat med kvinnors kroppar, reproduktiva system och sexualitet. Det här skedde i samma period som kvinnor inte längre fick vara barnmorskor, där kvinnor förlorade reproduktiva rättigheter och där kvinnors lust förpassades som synd.

Man pekade ut kvinnlig sexualitet som roten till all ondska. Kvinnligheten började kopplas samman med djuriskhet, demoner och djävlar. Med okontrollerbar lust, lättpåverkan, hedonism och promiskuitet.

Man gav sig ofta på ogifta kvinnor, äldre kvinnor, barnlösa kvinnor, prostituerade kvinnor samt fattiga kvinnor, i.e. alla kvinnor som inte passade in i den kapitalistiska relationen där kvinnan förpassades till den sociala reproduktiva sfären.

I den hon avkrävdes kyskhet och moderskap, där sex enbart var en produktiv syssla till för att alstra barn, och där senare den borgerliga kärnfamiljens ideal befästes ytterligare. ”Rebelliska” kvinnor som sa emot, inte visade lydnad, svor eller argumenterade kunde också bli anklagade för häxeri.

Ett ordspråk löd: ”Prostituerad som ung, häxa som gammal.” Prostituerade sågs som själva symbolen för sterilitet och icke-produktivt sex.

Klyftan mellan män och kvinnor – genusdualismen cementeras

I denna period fördjupades klyftan mellan kvinnor och män. Inte enbart legitimerade det manlig suveränitet, utan man lärde män att frukta kvinnor och se kvinnor som “förstörare av det manliga könet” (jämför med dagens incels).

Kvinnor började ses som ondskefulla lurendrejare, som förförde män med sin – av djävulen inkarnerade – kroppslighet och lust. Män började frukta kvinnor, och kvinnoförtrycket fick en ny karaktär. Men även klass spelade en ytterst stor roll. Man började skilja på bra och dåliga kvinnor. Dåliga kvinnor ur de lägre samhällsskikten, på hororna, på de tandlösa bönderna.

Kvinnor kunde man inte lita på, “vilken kvinna som helst” kunde vara en häxa, och kvinnligheten som sådan började beskrivas som underlägsen manlighet. Som svag, irrationell och påverkbar. Häxor pekades ut som anledningen till att så många barn dog, och som de som hindrade att befruktning skedde.

Det politiska skiftet innebar mer centraliserad statsmakt, och en övergång till offentliga rättsprocesser. Häxjakten i Europa, skriver Silvia Federici, var en attack på kvinnors motstånd att sprida de kapitalistiska ekonomiska relationerna, en attack på kvinnors motstånd att underkasta sig det nya ekonomiska systemet.

Viktigt att påpeka är att häxprocesser också blev en del på de platser som koloniserades av västerländsk imperialism. I den koloniala upplysningstiden under kapitalismens expansion la européer och katolska kyrkan ner ett massivt arbete på att sprida kristendomen i den så kallade “Den nya världen”, för att erövra mark, resurser och för att utplåna eller omvända ursprungsbefolkningar. Denna era skriver Silvia Federici om i relation till häxprocesserna. Kristendomen och kapitalismen fungerar här som en disciplinerande metod; att jaga och utplåna människor (urfolk, kvinnor m.m.) som på olika sätt inte passade in i den nya sociala ordningen som kapitalismen innebar. Dom brändes på bål. I Europa, men även i Indien, Spanien, delar av Afrika och Sydamerika och på andra platser.

Häxeri, eller magi, var ett uttryck för motstånd mot (det kapitalistiska) arbetet. En politiskt skifte som nu inletts, där allt som inte passade in i kapitalismens mycket disciplinerade och funktionalistiska arbetsdelning (= överklass/arbetarklass, produktion/reproduktion) skulle avlägsnas.

Häxjakten var ett sätt att kriminalisera preventivmedel och att institutionalisera statens kontroll över kvinnors reproduktionssystem. Man vill placera kvinnokroppen och livmodern som centrala i ideologin, eftersom det kapitalistiska systemet enbart fungerar med denna arbetsdelning där kvinnan är i hemmet som barnaföderskor, och som ansvarig för att vårda den mänskliga arbetskraften (män och barn). Hon skulle alltså, till varje pris, underordnas reproduktionen av mänsklig arbetskraft.

Arvet efter häxprocesserna

Häxprocesserna var alltså ett krig mot kvinnor för att förnedra dem, demonisera dem, och förgöra deras sociala makt. Förutom ett exempel i Baskien, finns ingen dokumentation av någon manlig organisation som motsatte sig häxprocesserna. Tvärtom gjorde många män affärer av häxjakten, utpekade sig själva som ”witch finders”, reste från by till by för att samla in namn och hotade kvinnor att ange dem om de inte fick betalt.

Witch-finder-pamflett, med en referens till Andra Moseboken 22:18: “Du ska inte låta en häxa leva”.

I allt sorgligt som omgärdar häxprocesserna, finner man givetvis även denna manliga alienation. Män som totalt alienerade från kvinnor. En historisk process med idéer, fördomar, myter och föreställningar som lever kvar än idag. En process vi bär med oss, du och jag, som fortfarande är en grundstomme i det kapitalistiska systemets inbyggda och nedriga misogyni.

Vi präglas av häxprocesserna. Varje dag. Kulturellt, politiskt och socialt. I synnerhet:

a) Madonna/hora-komplexet – mor/hora, pryd/slampa

b) positivismens (som upplysningen vilar på) illegitimering av allt som inte är mätbart: urfolkens levnadssätt, örtmedicin etc. Jämför här med kolonialismen och utrotningen av ursprungsbefolkningar som inte fick plats i kapitalismens struktur

c) idén om yngre kvinnor som mansslukerskor, förföreskor (femme fatale)

d) idén om äldre kvinnor som häxor, vidriga, äckliga, fula

e) idén om kvinnan som underlägsen, mindre värd mannen

f) idén om kvinnan som kroppsligheten, naturen, döden, djävulen, mörkret.

Exempel: Hatkampanjerna mot Hillary Clinton (“Ditch the Witch”). Incels med sitt inbyggda kvinnohat. Disneys hundratals häxor. När Christine Villemin av media, polisväsende och allmänheten blev kallad witch och witch-mother när hennes femåriga son Gregory dött, eftersom de tyckte att Christine sörjde “fel”, bar smink, klädde sig i tajta kläder, var horig.

Oändligt med exempel i vardagslivet, i media, i politiken.

Jag undrar så ofta hur relationen mellan kvinnor och män sett ut idag om det inte vore för häxprocesserna, och om det inte vore för kapitalismens etablering av det dualistiska könssystemet. Jag är så jävla övertygad om att det hade sett helt annorlunda ut.

Det är viktigt att sätta häxprocesser i en ekonomisk/politisk historisk kontext. Annars missar man mycket i sin läsning av dem. Det behövs en historiematerialistisk analys som självklart även får med den postkoloniala teorin. Fortsätt läs marxister, ekofeminister och anarkister som gör just detta. Silvia Federici, Carolyn Merchant, Abdullah Öcalan med flera. Läs inte Jan Guillou.

En del gillar att underminera häxprocessernas omfattning då och arv idag. Vi som läser trolldomskommissioner, häxskrifter och facklitteratur förstår vikten av att lyfta upp häxprocessen ur dunklet - på många sätt är de fortfarande närvarande i vår kapitalistiska samtid.

Referenser:

Filmen Burning Times (1990) av Donna Read
Matilda Joslyn Gage "Woman, church and state" (1893)

Silvia Federici "Caliban and the witch: Women, the body and primitive accumulation" (2004)
Åsa Bergenheim "Den liderliga häxan: häxhammaren och de svenska häxprocesserna" (2020)
Carolyn Merchant "Naturens död: kvinnan, ekologin och den vetenskapliga revolutionen" (1980)
Karin Johannisson "Den mörka kontinenten" (1994)

Häxprocesserna som del av den vetenskapliga revolutionen och kapitalismens framväxt