Det är inte försent – om utopin som en plats, och inte en tid

It’s not too late

David Suzuki, biolog och miljöaktivist, sa nyligen i en intervju: "We're in deep trouble. I've never said this before to the media, but it's too late.”

Det är försent. Mänskligheten har förlorat sin kamp i klimatkatastrofen, förlorat sin kamp med att sy ihop den ekologiska reva som vi själva – via fossilindustrin – skapat i antropocen. It’s too late.

Det Suzuki menar är inte att kampen är förlorad; han manar oss bara att skifta fokus. Vi har redan släppt ut så jävla mycket koldioxid, överstigit historiska globala uppvärmningsmått, slagit ut hela ekosystem och nått tippningspunkter som är irreversibla.

Så nej, vi lyckades inte vända den fossila utsläppskurvan, eller ens dämpa effekten av kapitalismens rovdrift. Vi lyckades inte. Klimatuppvärmningen är ett faktum, människor runtom i världen dör på grund av dess konsekvenser idag. Hela tiden. Kapitalismen fortsätter att söndra och härska, dessutom med alltmer fascistiska och militaristiska metoder, och människor runtom i världen dör på grund av dess konsekvenser idag. Hela tiden.

Så nu behöver vi skifta fokus. För det är inte försent att bygga och skapa, det är aldrig försent. Vi behöver bygga resiliens och motståndskraft. Vi behöver bygga gemenskap, communities och kamratskap. Vi behöver vara organiserade och strukturerade. Vi behöver vara empatiska, gränsöverskridande och omsorgsfulla. Det är så vi som kollektiv bäst kan möta naturkatastrofer, fascistiskt våld och politisk repression.

Utopiskt tänkande

För att göra det behöver vi vara radikalt visionära. Hur ska vi annars veta vad vi ska bygga?

Framförallt ska vi ska inte vänta med att skapa våra utopiska samhällen tills kapitalismen fallit. Varför skulle vi vänta? Vi ska skapa det nu. I denna kapitalism-realistiska samtid.

När jag återigen googlade ordet utopi (som jag gjort många gånger) slogs jag av något jag inte tänkt på förut. Ordet utopi kommer från grekiskans "ou" (icke) och "topos" (plats), en icke-plats. Men ordet säger ingenting om tid. Hur kan jag inte ha tänkt på det?

Topos är plats. Utopi handlar inte om tid, timing, senare, före eller ens nu. Utopin handlar om platser; platser vi skapar tillsammans och i varandra. Platser i kropp, sinne och hjärta. Platser i hav, skog och himmel. Alla platser vi har besökt och kommer att besöka. Alla platser vi kommer att skapa. Utopianism är inte ett senare, eller en framtid. Eller ens ett nu. Utopianism är en plats och vi skapar den medvetet.

Gilles Dauvé skriver i Vägrandets dynamik:

“Idag finns det talrika kommunistiska gester och attityder vilka inte bara ger uttryck för en vägran av den nuvarande världen, utan framförallt för en strävan att bygga en ny. I den utsträckning dessa inte lyckas ser man endast deras begränsningar, endast tendensen och inte deras möjliga fortsättning (“extremistgruppernas” funktion är just att framställa dessa gränser som rörelsens mål och förstärka dem)”.

Gränser är också platser. Platser som är avgränsade, gränslösa eller begränsade. Kapitalistiska platser är alltid begränsade och gränsatta på olika sätt. De platser jag visualiserar är alltid gränslösa. Dauvés idé om att vår uppgift att “framställa gränser” hänger ihop med hur vi kan börja se på utopin som en plats, och inte som en tid.

Hur gör vi då? Det är svårt med utopiskt tänkande eftersom det går emot kapitalistisk bedövning (numbing) och begränsning. Kapitalismen bokstavligen dödar vårt (utopiska) tänkande genom att strukturellt tvinga oss att existera i (den kapitalistiska) platsen mellan pengar, brödjobb och slit – från lön till lön. Vi är alltså strukturellt fångade i lönearbete, som utgör kapitalismens själva grundstomme. Lönearbete är därför per se anti-utopiskt och anti-fantasi.

Kapitalistisk hegemoni menar att utopier är “orealistiska”, och lyckas därmed framställa sig som det enda “realistiska systemet”. Som Mark Fisher skrev i Capitalist Realism: Is There No Alternative?: “It's easier to imagine the end of the world than the end of capitalism”.

Att tänka bortom kapitalistisk realism är svårt. Alltså är utopiskt tänkande något vi aktivt behöver träna på. Utopiskt tänkande är att kunna visualisera och skissa på alternativ, att föreställa sig och våga drömma. Vi behöver erkänna fantasier och utopier som verkliga mål och möjliga världar. För jag är övertygad om följande: Ju mer vi kan finnas i dessa “orealistiska” tankar, desto större chans att vi lyckas realisera dem.

En av mina favoritförfattare Clementine Morrigan sa att för att kunna skriva så måste hon ägna sig åt mycket “dillydallying”. Det är när hon spenderar timmar på att “göra ingenting” som hon faktiskt sedan kan producera tankar i textform. Jag tror att det (för många) är i denna stillhet som vårt tänkande kan först få ro, för att sedan expandera och bli till kritiska tankar, utopiskt tänkande eller allmän reflektion. Jag vet att jag behöver mycket tid av att vara stilla och stirra ut i “intet” för att kunna vara en skrivande person (det jag egentligen gör är att jag stirrar in i mitt inre…). Allowed to disappear. Det är i detta tomrum – denna disträ tillvaro – som tankarna får konnotationer, vilket gör att jag sedan kan formulera mig. Själva skrivandet går oftast ganska snabbt, medan mitt “dillydallying” kan pågå länge.

Min väg är stillhet och tystnad, för att kunna höra tydligare. Hitta dina egna vägar till utopiskt tänkande. Vilka är dina vägar? Tillsammans kan vi sedan hitta dessa gränser, framställa dom som mål och förstärka dom.

Jag manar dig: Tänk på din utopi. Hur ser relationerna ut? Hur bor vi? Hur organiserar vi oss? Hur gläds vi? Hur bryr vi oss? Hur är relationen till naturen? Till familjen, barnen? Hur leker vi? Hur brinner vi? Hur är kulturen? Festerna? Hur älskar vi? Vad äter vi? Hur delar vi middagarna? Hur rör vi oss? Hur ser gränserna ut? Finns det ens gränser? Hur ser politiken ut?

Har du fantiserat? Bra. Så, varför vänta?

Prefiguration

I marxistisk teori utgår man generellt från att samhällets materiella struktur måste förändras först – exempelvis genom att avveckla lönearbete – därefter kommer förändringar i den privata sfären att ske som en följd av det. D.v.s. den materiella basen (vårt ekonomiska system och relationerna mellan arbetare och ägare) formar överbyggnaden (familjen, ideologin, staten etc.).

Vi vet att förändringar enbart i det privata blir till ett individualistiskt projekt. Men det är heller inte tillräckligt att enbart fokusera på att förändra det samhälleliga (den materiella basen). För om det privata livet lämnas otillfredsställt, vad är det då för liv som faktiskt levs och vad vet vi vad vi ska kämpa för om vi inte lever med våra socialistiska principer?

Därför är det mer fruktbart att inta antingen ett mer dialektiskt synsätt där det privata och politiska är ömsesidigt beroende och alltid påverkar, bibehåller (eller rent utopiskt sett då faktiskt upplöser) varandra. Eller att helt förkasta dikotomin mellan privat och politiskt och betrakta allt som sammanlänkat – varje aspekt av livet påverkar helheten. Jag föredrar den senare – “everything all the time, it’s all connected!!!”

Särskilt intressant är detta i relation till anarkismens ena grundpelare prefiguration, som i korthet betyder att skapa det samhälle man vill se, fast här och nu. Att aldrig vänta till sedan, utan att i detta liv skapa de samhälleliga strukturer, sociala relationer och sätt att leva som vi ser som vår ”utopi” eller ”önskvärda samhälle”.

Anarkismens prefiguration manar dig att börja nu direkt. Jag säger: börja inte bara i denna tid, utan fokusera på att börja på denna plats. Vilken plats står du i?

Cindy Milstein skriver i Anarchism and Its Aspirations (2010):

“Part of the revolutionary project, for anarchism, is to institute manifold beauty and strive toward substantive happiness, and encourage the spontaneity necessary to realize both. Pleasure and love are what motivate people to aspire toward a better world. These and other feelings aren’t luxuries separate from people’s material needs. They are part and parcel of the need for a full, individuated, and genuinely social life. We need enough food to eat and we need food we like to eat. We need pleasurable ways to grow food and cook meals for each other, to do the dishes, and if needed, figure out accountability mechanisms when the dirty dishes pile up. There’s joy in the process too. Or there would be joy in it, if the processes that routinely shape the world belonged to everyone.

It may sound naive to struggle for revolutionary social transformation so that people can find exhilaration in their lives, so they can create and take satisfaction in all that’s lovely. But this is the essence of a good society: that people are able to feel goodness in themselves and each other as much as possible; that even when things are difficult or life is painful, people have the support of others; that the ways we get things done are also the ways we carve out spaces to fully see and appreciate each other. And have fun.

Like all anarchist ethics, this isn’t something to put off until “the revolution,” meanwhile allowing most of humanity to live miserably or wallow in depression. It means bringing pleasure and play, kindness and compassion, into all that people do. It doesn’t mean pretending that everything is OK. Even in a better society, people will still experience sorrow. Anarchists vigilantly resist the world that is, while simultaneously engaging in those hopeful behaviors that point toward new social relations. They practice the beauty that human beings are striving to achieve in the world that could be.

Anarchist activities emphasize the aesthetic and the joyful. Contemporary protests combine street parties and puppets with direct action; potlucks are regular parts of many anarchist meetings; gorgeous posters usually announce anarchist book fairs, which often include soccer matches alongside workshops. Savoring play is just as much part of a revolutionary impulse within anarchism as is struggle — and both are essential to qualitative freedom.”

Att skapa dessa utopier och skapa kollektiv glädje handlar inte om, som Cindy Milstein påpekar, att ignorera allt det lidande och de orättvisor som är kapitalismens konsekvens. Utan det är ett erkännande av att mänskligt lidande alltid existerar sida vid sida med kollektiv glädje. Att oavsett hur mycket människan lider, så hittar hon alltid sätt att tillsammans glädjas, för att också orka kämpa för förändring. Det är ett historiskt faktum.

Så när Suzuki säger att det är försent, säger jag att det aldrig är försent, eftersom det inte handlar om tid, det handlar om plats. Vi behöver organisera oss i gemenskaper för att förändra lokalt. Vi behöver aktion runt hörnet. Vi behöver kollektiv glädje och lust.

För att förändring i ”det lilla” kan inspirera det stora. Du vet, “det lilla”…. Som att se en solstrimma genom träden. Som att dricka kaffe i sängen. Som att demonstrera mot orättvisor. Som att ha sex med den du älskar. Som att organisera en musikfestival med dina kamrater. Som att laga mat tillsammans med din familj. Som att diska efter middagen. Som att bada i ett lite för kallt hav. Som att gå med i en förening och våga gå dit första gången. Som att laga något som gått sönder. Som att adoptera en katt som inte kommer vara ensam längre. Som att låna böcker på biblioteket. Som att skriva en låt bara för att du vill. Som att grilla tillsammans med dina grannar. Som att plötsligt kunna femton nya namn i ditt bostadsområde. Som att lära sig nya saker tillsammans. Som att måla en banderoll till en manifestation. Som att skratta tills ni alla gråter. Som att stå upp för vad du tror på. Som att…

För mig göder alla delar varandra. Kamp göder kreativitet. Kreativitet göder intellektet. Intellektet göder lusten. Lusten göder kärleken. Kärlek göder glädje. Glädje göder vänskap. Vänskap göder energi. Energi göder rörelse. Alla delar behövs och är viktiga för att både njuta av här och nu och kunna skapa något nytt.

För mig är “det lilla” så stort. Det lilla är det största, för det är i mig som förändringen börjar. När jag matar min själ och när jag skapar mig själv utifrån mina utopier, principer och värderingar kan jag också börja skapa det liv jag vill – vilket i sin tur inspirerar andra och förändrar strukturer.

Och är det något jag märkt genom åren är det hur stor inverkan människors politiska principer och därmed starka integritet kan ha på omvärlden. När någon står fast vid vad den tror på och skapar sig själv utifrån det (inte som ett individualistiskt projekt, utan som en politisk varelse), så framställer de gränserna som mål. “Det här är vad jag tror på, det här är både kampen och målet och jag försöker leva så.”

En annan värld är möjlig och vi ska visa det genom våra liv.

Ställ dig i verkligheten, den kapitalistiska realismen, och börja bygg. Acceptera aldrig den plats som kapitalet försöker tvinga oss att acceptera som den enda möjliga.

Zizek säger i The reality of the virtual: ”The future will be utopian, or there will be none.”

Jag säger: Keep on creating those utopian places.